Don't put the key to your happiness in someone else's pocket.
Kärleken. Den gör så jävla ont. Jag har varit kär många gånger, men aldrig sådär kär, som jag var då. Kärlek är bland det finaste vi har, men ändå så kastar vi bort den så lätt. Vi människor lär oss inte att uppskatta saker och ting förens dom är borta. Men en sak har jag lärt mig. Jag har fått bättre självkänska och jag vet att ingenting är omöjligt. Jag visste inte så mycket innan. Jag har mått så jävla dåligt, ja sådär så att man bara vill gå och dö och ingenting kan få en att må bra. Ingen visste hur jag mådde, för jag är inte den typen som visar mina känslor i allmänheten. Men ändå så låg jag där varje natt, varje minut och grät, jag grät mig till sömns. Visst, endel kommer tycka att jag är fånig nu but.. "You can't force yourself to fall, you just fall." I flera månader gick jag och mådde piss, höjdpunkten på dagen var att sova, jag ville så gärna sova, jag ville drömma mig bort till en bättre plats där jag kunde slippa allt för en stund. Varje morgon var en pina, åter en dag utav helvetes jävla sorg och ett brustet hjärta. Det gick några månader innan jag började inse att det hade gått för långt. Ingenting ska få mig att må så dåligt. Jag började långsamt och försiktigt börja bygga upp min styrka igen. Det gick någon vecka innan jag började känna att jag på något sätt läkt lite igen. Tusen tankar flög omkring i mitt huvud och efter ett tag så halkade jag dit igen, på samma bana. Ilskan växte fram inom mig, den tog på något sätt över sorgen, mina texter förvandlades från små citat om en tjej med ett brustet hjärta till de citaten som istället fick mig att tänka efter, jag läste de om och om igen och kände en glädje i dom. Jag började åter igen att känna något där, något som fick mig att vela kämpa vidare, det gick några dagar då jag verkligen kände mig som en supergirl. Jag kände mig så stark och bra, jag kände att jag ville komma ifrån sorgen. Visserligen så halkade jag dit några gånger till men gav inte upp. Och det var inte länge sedan nu som jag verkligen släppte klumpen i magen. Släppte allting och bara kände mig fri. Jag känner mig bra nu. Jag känner mig som en ny och stark person och jag har förändrats i mitt tänkande. Och det är så jävla skönt! Skönt att inte behöva gå igenom den jävla painen fram till läggdags, skönt att inte gråta sig till sömns varje natt, och skönt att bara vara jag. Jag gråter av lycka för att jag själv vet att jag kan klara mig igenom allt. Jag känner inte behov av kärlek. Jag känner mig glad nu, bara jag har mina nära och kära som finns där. Man behöver inte alltid tycka om någon eller vara kär för att vara lycklig. Jag trivs nu. Jag är faktiskt rädd för kärleken ibland. Men också rädd för att aldrig mer känna den. Jag är fortfarande rädd för att ta det steget och sedan bli krossad igen. Men jag antar väl att jag lär mig. Men just nu ska jag bara njuta av livet för utan känslor finns inga risker.
